Handelskraftiga drömmar

Idag är det kallt ute. Snökallt. Ett kallt som indikerar att det inte kommer bli varmt igen på minst sex månader. Firade till en början denna enastående lyckliga tilldragelse med att bädda ner mig i sängen och titta på tecknat, men eftersom jag under gårdagen i min brevlåda fått en papperslapp märkt ”Påminnelse” och en uppmaning att betala 98 kronor och 50 öre för det jag påmints om.

Det intressanta med situationen var att jag för mitt liv inte kunde komma på vad tusan jag kunde tänkas ha beställt för paket som jag sedan glömt att hämta ut. I normala fall brukar jag endast beställa saker som jag vill ha, och därför kändes det smått omöjligt att jag glömt att hämta något jag rent logiskt borde ha varit intresserad av åtminstone vid tillfället då jag gjorde beställningen.

Efter att ha invigt vinterrocken, halsduken och vantarna för året gav jag mig därför av på den drygt tio minuter långa vandringen till posten och förklarade för damen i posten att just den här paketutlämningen var lite extra spännande eftersom inte ens jag själv visste vad det kunde vara. Vet inte om hon instämde, men hon lät allt en gnutta entusiastisk trots att jag stövlade in bara 20 minuter innan stängningsdags när normalt folk redan sett till att göra sina ärenden för dagen och sitter hemma och dricker glögg och njuter av årets första snö på säkert avstånd.

Förberedde vad jag skulle säga när hon kom gående med paketet. Var det från bokhandeln Ad libris skulle jag säga ”Åh, så det är en bok iaf” och om det var från Webhallen skulle jag säga ”Åh, det är nog ett spel”. Därmed ansåg jag mig ha täckt 97-98% av alla möjliga utfall när damen i posten kommer gående med ett paket som det står ”Comhem” på. Med perplext förbluffad handfallen uppsyn betalar jag mina 98 kronor och 50 öre och mumlar till slut något i stil med ”just ja... de ringde ju mig för ett tag sedan”.

På vägen hem känner jag mig tämligen tafatt. Mindes en dröm jag tyckte mig ha haft då jag talade med någon från Comhem om telefoni och att det var jättebilligt och då slog det mig. Det hade inte varit någon dröm! De hade verkligen ringt till mig, precis i anslutning till att jag skaffade spärr mot telefonförsäljare, men de hade gjort det så okristligt tidigt (gissningsvis innan klockan nio) att min hjärna inte registrerat att jag förflyttats från dröm till verklighet och sedan tillbaka igen. Detta medförde också att lappen som hävdades vara en påminnelse egnetligen bara var en minnelse, men det kan vi lämna därhän.

Så nu sitter jag här med ett comhem-modem, på gränsen till dussinet sladdar och minst tre manualer och försöker förgäves ansluta mig. Fem minuter skulle det enligt handboken ta innan ”cable-lampan” slutade blinka, vilket skulle indikera att telefonen blivit ansluten. En timme i undantagsfall. Den har i skrivande stund blinkat i drygt tre timmar, dvs. sedan kvart över sju. Som en oväntad bonus kommer dessutom min telefon i fortsättningen inte att fungera vid strömavbrott.

Men jag är inte sämre än att jag väljer att kalla det här ett riktigt drömscenario.


Dagens blogglåt är ”Rocky wa Doko?” av Yoko Kanno som råkar vara en alldeles sjusärdeles kompositör.

Dagens anime har varit avsnitt 1-6 av Hanoka. Fullständigt animerad i Flash och med avsnitt på runt 5 minuter styck gör den små, små, tassavtryck i mitt medvetandes nyfallna snö.