Välkommen till skitsnack

Nu har den här bloggen bytt namn, och man behöver stöd för österländska språk för att det inte skall se galet ut. Den kommer förmodligen inte att uppdateras speciellt mycket mer än så. Det hade varit roligt om den hade gjort det, men jag är uppenbarligen oförmögen att hålla vad som helst vid liv längre än vad som krävs för att mina nycker skall förändras och få ett annat fokus.

Det är inget beundransvärt personlighetsdrag.

Dock tänkte jag knyta ihop en av de tusentals lösa ändar jag lämnat bakom mig med åren, och utveckla vad jag skrev att jag skulle utveckla någon gång i januari.

Varför folk snackar skit om varandra.

Människor är livrädda för att vara sämst. För att just man själv skall vara lägst ner på den givna listan, den som alla ser ner på, som alla genomskådat, som alla andra mår bra av att jämföra sig med. Så för att undvika att känna oss sämst nedvärderar vi andra. Två eller fler människor når ett slags konsensus där man verifierar att en tredje människas egenskaper inom ett område är sämre än samma egenskaper hos de som samtalar, och mår på det viset lite bättre.

Dessutom finns det inget som är så bra för att bryta en obekväm tystnad som att diskutera någon annans brister. För i tystnad finns alltid risken för reflektion, och reflektion har en tendens att ge oss insikt om oss själva. Och vi själva, det rena avskalade hos en individ, är sällan särskilt smickrande.

Insikten är inte min, utan kommer från animen NHK ni youkoso (Välkommen till NHK) men känns så banalt enkel och trovärdig att det nästan känns överflödigt för mig att ens redovisa den.

Och ja, jag snackar också skit om andra.

För jag mår bra av det.