Anledningen

Ibland när jag sitter ensam så slår det mig. Vad fyller allt egentligen för funktion? Vad är meningen med vardag på vardag, som inte ens är vardag eftersom det inte finns någon helg i studentens ständiga töcken av sisådärledighet?

Varför är just jag så egendomligt dålig på att ge syfte och styrsel åt mitt liv?

Det är i sådana ögonblick av onödiga tankar som jag kan bli mer än vanligt glad över små videoklipp som det som följer nedan. Något Daniel grävt upp på den fräsiga interwebben och som kan vara bland den mest intensiva upplevelse i filmskapande någon någonsin åstadkommit. Som om man tagit fyra arbetslag galna japaner (för det är bara japaner, och turkar, och möjligen italienare, som kan åstadkomma sådana här mästerverk), givit dem två månader att komma på så många olika teman som möjligt för långfilmer, samlat dem på en plats och låtit dem berätta samtliga idéer och sedan, när hela deras samlade fantasi blottlagts, slå fast att ja. Vi tänker göra alla. På två minuter och fyrtio sekunder.



Under ovanstående klipp betas bland annat följande teman, som var för sig skulle kunna bli minst en egen trilogi, av.
En helt enastående stilig Spindelmannen
Samurajer
En cyborg
En rymdprinsessa
En japan klädd som Clintan i Leones dollartrilogi
Ett helakustiskt automatvapen
Kampsport
Fartfylld bilaction
En jätte
Ett rymdskepp
En transformer
Et fader-/sondrama
Ett sorgligt (tror jag) slut

Filmkonst blir inte vackrare än såhär.

Dagens blogglåt gör idag bejublad comeback med Rachels Song från Vangelis soundtrack till Bladerunner.