Alla kan spela

Det här med att länka till Youtube-klipp i bloggen är väldigt bekvämt. Nästan för bekvämt. För istället för att skriva någonting viktigt som verkligen betyder något från mig som person så känns det lite grand som om jag tar den enkla vägen ut. Jag lutar mig mot någonting intressant som någon annan gjort och på så vis kan jag nöja mig med att bara döma. På ett sätt så lutar jag mig mot tekniken. Så egentligen äcklar det mig lite att jag inte kan låta bli.

Men just därför fungerar följande lilla videosnutt lite bättre än vanligt, för trummaren/pianospelaren i den lutar sig också mot tekniken (i det här fallet editeringstekniken) för att åstadkomma något han inte skulle klarat av i vanliga fall. Och det blir musik, trots att det bara är mikroskopiska hopklistrade fragment. Kanske rent av postmodern musik.

Märk väl att ovanstående text egentligen bara är en ursäkt för att få ta den enkla vägen ut och länka till ett youtube-klipp i bloggen, den här gången genom att försöka skriva en metatext om varför. Grundkurs i pseudorättfärdigande, 0,03 poäng.

Dagens blogglåt är ”The Promise” av Michael Nyman från soundtracket till filmen Pianot. Baktanke.

Extra info: Kommer att länka varje dags blogglåt till mitt konto på ezarchive. Dock får endast 100 megabyte laddas hem därifrån dagligen om det skall vara gratis, så tills vidare får det vara först till kvarn som gäller. Likaså rymmer kontot endast 100 megabyte, så när kontot är fullt kommer den äldsta av blogglåtarna att plockas bort. Du får förstås gärna kontakta mig på annat vis om du råkar vara speciellt sugen på någon av visorna.