Transparens

När jag var liten så hade alla koll på allt. Mina föräldrar var felfria gudsgestalter som formade mitt liv enligt perfekta mönster där ingenting fanns att vända sig emot, för jag visste. De hade koll. De visste.

Likaså lärare, företagsledare, arkitekter, statsministrar, och presidenter.

Alla hade koll.

Men allteftersom jag växte upp och inkorporerades i olika delar av samhället så stod det klarare och klarare. Ingen har koll. För även om jag själv är precis lika osäker och velig som jag var då, när jag var liten, så är inte världen längre någon säker trygg förebild att tryggt luta sig tillbaka och somna mot, osvikligt förvissad om att den vet vad den gör. Istället har världen medan jag vuxit upp anpassat sig. Och blivit som jag.

Ingen har koll.

En närande misstanke, född i betraktelser. Jag arbetar och upptäcker att företaget inte har någon koll. Jag studerar och upptäcker att universitet inte har någon koll. Jag pratar med mina föräldrar och inser att de inte har någon koll. Precis som jag.

Statsministrar och presidenter och institutioner och andra saker jag inte varit en del av uppträder som om de har koll, men jag misstänker, starkare och starkare, att det enda de har är retorik. De kan framstå. De kan välja ord. Men egentligen vet de inte. De tvekar och chansar. Precis om jag.

Och visst, all kunskap är i brist på bättre kunskap, men tänk om.

Tänk om det är så att all kunskap är i brist på bra kunskap.

På ett sätt så hoppas jag att jag har fabulöst oerhört fel.
På ett sätt så hoppas jag att jag har omvälvande otroligt rätt.
För då är jag inte ensam.


I en orelaterad historia så är från och med imorgon måndagar min datorfria dag. Ett experiment jag kanske kommer att berätta mer om. Så det kanske inte blir någon blogg imorgon. Som om jag hade ett schema.