Dagsrapport

Jag har gjort ett antal tämligen små förändringar i mitt liv den allra senaste tiden. Dels införandet av den datorfria dagen, dels återupptagandet av bloggen efter en nog ändå ganska kort tids frånvaro för sjukdom och allmän pseudodeppighet och dels... nä det är nog inte mycket mer än så, om man inte räknar grundandet Växjö goklubb som i Internettid mätt är på gränsen till uråldrig.

Dock har det lett till saker, en efter annan, speciellt de senaste dagarna. Vet förstås inte om det har med slumpen att göra, men det känns på något sätt som en liten, liten, början till en riktningsförändring. Mot något. Något okänt som kanske inte är så passivt. Men jag vet inte.

Idag har jag hursomhelst:
Stigit upp
Haft gruppmöte med förhållandevis medgörlig webbdesign
Skrivit ut en magisteruppsats
Varit på föreläsning
Gått till simhallen
Simmat en kilometer (fortfarande fruktansvärt stolt, fruktansvärt trött, fruktansvärt förvånad över hur lite min kropp egentligen klarar och fruktansvärt road av att det kostade 65 spänn att få simma lite. På min tid kostade det minsann inte mer än en tia.)
Gått hem från simhallen (i motvind)
Varit på goklubben
Ordnat en liten plan för morgondagen

Vilket bör jämföras med en vanlig dag när jag egentligen bara uppfyller punkt ett på ovanstående lista.

Undrar vad som händer imorgon?

Dagens blogglåt är ”Manhattan ~Utsukushisa~” av Ootake Kaoruko från soundtracket till animen Bartender. Är betuttad i det soundtracket.

Julstämning

Jag skall hitta den.

Vem vill hjälpa mig att leta?

Christmas Champagne

Att bryta sig loss

Igår var min första självvalt datorfria dag. Jag använde visserligen en dator, eftersom det var ett gruppmöte och vi arbetar med webbdesign, men jag använde inte min dator.

Detta låter kanske inte särskilt spektakulärt, men efter en hel del funderande, reflekterande och framför allt begrundande har någon form av insikt infunnit sig. Datorn suger upp mitt liv.

För visst gör jag saker med datorn, vissa till och med vettiga. Jag pratar med folk, jag söker information, jag spelar spel, men varje gång jag sätter mig där och stirrar in i monitorn så blir jag mer och mer medveten om allt jag inte gör under tiden.

Jag skriver inte.
Jag ritar inte.
Jag läser inte.
Jag lever inte.

Det är en obehaglig insikt, och jag skulle nog helst vara utan den, men samtidigt så är det något bra. För det kan leda till förändring. Så igår var min första datorfria måndag, vilket enligt bästa förmåga kommer att upprepas varje måndag. Och vad hände?

Jag lyssnade på radio - Hej domstol, vilket jag skulle gjort ändå, men via datorradio istället för klockradio. Att få mottagning i mitt betongrätblock till lägenhet krävde en aning kreativitet.

Jag ritade en bild under tiden – Den var rätt ful, men ändå, jag har ju aldrig kunnat rita.

Jag stirrade in i väggen – Under den första halvtimmen. Mest förlamad över att ingenting surrade i bakgrunden och att jag inte kunde komma på något värdigt att sysselsätta mig med.

Jag lyssnade på en cd – Alltså ingen mp3-fil.

Jag läste om Chomsky – Och gillade det.

Jag kände mig lite, lite fri – Och gillade det.

Det låter kanske inte som så mycket, men det var faktiskt mer vettigt än den övriga veckan sammanlagd. Därmed inte sagt att det någonsin kommer bli mer än en dag i veckan. En sjundedel av livet.

Är det här vår tids största drogmissbruk?
Är det här vårt folks opium?


Dagens blogglåt är Sparrow Flies av Woven Hand. Av anledningar som går att läsa i kommentarerna till förra bloggen.

Transparens

När jag var liten så hade alla koll på allt. Mina föräldrar var felfria gudsgestalter som formade mitt liv enligt perfekta mönster där ingenting fanns att vända sig emot, för jag visste. De hade koll. De visste.

Likaså lärare, företagsledare, arkitekter, statsministrar, och presidenter.

Alla hade koll.

Men allteftersom jag växte upp och inkorporerades i olika delar av samhället så stod det klarare och klarare. Ingen har koll. För även om jag själv är precis lika osäker och velig som jag var då, när jag var liten, så är inte världen längre någon säker trygg förebild att tryggt luta sig tillbaka och somna mot, osvikligt förvissad om att den vet vad den gör. Istället har världen medan jag vuxit upp anpassat sig. Och blivit som jag.

Ingen har koll.

En närande misstanke, född i betraktelser. Jag arbetar och upptäcker att företaget inte har någon koll. Jag studerar och upptäcker att universitet inte har någon koll. Jag pratar med mina föräldrar och inser att de inte har någon koll. Precis som jag.

Statsministrar och presidenter och institutioner och andra saker jag inte varit en del av uppträder som om de har koll, men jag misstänker, starkare och starkare, att det enda de har är retorik. De kan framstå. De kan välja ord. Men egentligen vet de inte. De tvekar och chansar. Precis om jag.

Och visst, all kunskap är i brist på bättre kunskap, men tänk om.

Tänk om det är så att all kunskap är i brist på bra kunskap.

På ett sätt så hoppas jag att jag har fabulöst oerhört fel.
På ett sätt så hoppas jag att jag har omvälvande otroligt rätt.
För då är jag inte ensam.


I en orelaterad historia så är från och med imorgon måndagar min datorfria dag. Ett experiment jag kanske kommer att berätta mer om. Så det kanske inte blir någon blogg imorgon. Som om jag hade ett schema.

Anledningen

Ibland när jag sitter ensam så slår det mig. Vad fyller allt egentligen för funktion? Vad är meningen med vardag på vardag, som inte ens är vardag eftersom det inte finns någon helg i studentens ständiga töcken av sisådärledighet?

Varför är just jag så egendomligt dålig på att ge syfte och styrsel åt mitt liv?

Det är i sådana ögonblick av onödiga tankar som jag kan bli mer än vanligt glad över små videoklipp som det som följer nedan. Något Daniel grävt upp på den fräsiga interwebben och som kan vara bland den mest intensiva upplevelse i filmskapande någon någonsin åstadkommit. Som om man tagit fyra arbetslag galna japaner (för det är bara japaner, och turkar, och möjligen italienare, som kan åstadkomma sådana här mästerverk), givit dem två månader att komma på så många olika teman som möjligt för långfilmer, samlat dem på en plats och låtit dem berätta samtliga idéer och sedan, när hela deras samlade fantasi blottlagts, slå fast att ja. Vi tänker göra alla. På två minuter och fyrtio sekunder.



Under ovanstående klipp betas bland annat följande teman, som var för sig skulle kunna bli minst en egen trilogi, av.
En helt enastående stilig Spindelmannen
Samurajer
En cyborg
En rymdprinsessa
En japan klädd som Clintan i Leones dollartrilogi
Ett helakustiskt automatvapen
Kampsport
Fartfylld bilaction
En jätte
Ett rymdskepp
En transformer
Et fader-/sondrama
Ett sorgligt (tror jag) slut

Filmkonst blir inte vackrare än såhär.

Dagens blogglåt gör idag bejublad comeback med Rachels Song från Vangelis soundtrack till Bladerunner.

Att hamna bakom

Ibland händer det saker. Ibland händer det väldigt många saker samtidigt. Saker som vältrar sig in över ens överskådliga smått förvissnade blomsteräng till liv likt en lavin av skit och dålig tajming. Men skit är ju också gödsel. Så se upp för mutantblommor framöver.

Det började med att jag bestämde mig för att installera om operativsystemet i min dator, vilket i sig inte brukar bereda något oöverstigligt hinder, och speciellt inte den här gången, eftersom Patrick hjälpte mig med säkerhetskopieringen (och en hel del annat) vilket gjorde resan betydligt mycket mindre svår än den kunde ha blivit.

Men att installera om en dator från grunden är något som aldrig är utan sitt pris. Det är ungefär som att se sin lägenhet, totalt förfallen och nedlusad med skräp, lort och allsköns otyg, och bestämma sig för att nej, det här går inte att städa. Varefter man räddar det allra viktigaste ut i korridoren utanför, apterar lägenheten med Nobels favorituppfinning och jämnar fanskapet med marken.

Sen bygger man upp lägenheten igen. Från grunden. Håller fortfarande på med den biten, allt eftersom.

Sen har jag varit sjuk också. Jag är nästan aldrig sjuk, så jag har inte ens Alvedon hemma. Dock när jag någon form av inbillning som går ut på att varje gång man tar ett piller så förlänger man sjuktiden med så lång tid som pillret verkar, eftersom kroppen inte febrar då och därför inte bekämpar bakterierna och/eller virusen. Därför försöker jag i så stor utsträckning som möjligt att ligga där och febersvettas och ungefär precis orka se på anime. Kanske är det någon slags psykologisk placeboeffekt, men jag blev åtminstone frisk på två dagar!

Nu är det sent. Men jag har lite fler saker att berätta, så jag kanske kommer tillbaka. Trots att jag missade mitt månadsjubileum.