Att gå balansgång

Det har blivit svårt att blogga på sistone, eftersom det enda jag kommer på att skriva om är sådant som jag egentligen inte vill skriva om eftersom det blir för personligt. För det är en sak att skriva små fragment av känslor som att det är mysigt att promenera när det regnar, men en helt annan att börja nysta och djuphavsdyka och använda bloggmediet som en offentlig plats för reflektioner.
Risken är överhängande att bloggen då blir den första plats man offentliggör något, och att man istället för att prata med de som betyder något säger det till någon slags allmänhet. Vilket i sin tur innebär att man signalerar till de som betyder något att de inte betyder lika mycket som genomsnittsmänniskan.
Och det vore lögn och förbannad dikt.

I vilket fall så blev jag under gårdagen en aning mer insiktsfull, och det kändes fruktansvärt skönt.
Jag tror nämligen att jag just fått förklarat för mig själv varför människor (inklusive mig själv, jag är inte över människa) så gärna pratar skit om andra människor.
Men vad det beror på tänker jag inte berätta om förrän nästa gång, så att jag har något att skriva om då också.

Något viktigare

Idag har jag skrivit någonting som är viktigare.
Och då behöver man inte blogga.
Om jag berättar vad det var så skulle jag aldrig göra om det.
Så jag låter bli.
Men jag skrev något som var viktigare.
Och då behöver man inte blogga.
Men nu gjorde jag visst det ändå.


PS. Det fanns en andra halva av årets första inlägg. Men det blev också hemligt. Med risk för att den bloggen skall bli meningslös.

Nytt år, nya takter

Trots att nya år inte betyder någonting utöver att en påhittad siffra förändras till en annan siffra så betyder det något. Det blir ett tillfälle att avsluta saker, och att starta saker. Saker som blir sviter och obrutna rader av ansträngningar, som är små i början men blir stora när de hamnar i en hög, vid slutet. Och det är då man kan känna sig lite stolt. I framtiden.

Sak jag avslutat.
Det var visserligen inte riktigt på pricken vid det nya året, men i anslutning till det. Mitt tidigare så karakteristiska långa hår har fått falla för frisörsaxens rytmiska destruktivitet och omvandlat mitt utseende, och därmed också mig. För håret hade blivit en symbol. En symbol för saker jag haft svårt att släppa, tankar och händelser som vandrat om och runt och kring och vägrat släppa taget. Saker som jag vägrat släppa taget om. Det är en aning för personligt för en offentlig plats som denna, men principen är värd att berätta om. För det är inte bara i fiktionen som det finns symbolik. Och även om separationsångesten var svår det första dygnet så kom jag igenom det, med hjälp av först Sandra och sen Lisa. Och nu trivs jag. För jag är nyare.


(PS. Inlägget är sent för att jag hade datorfri dag igår. Men tankarna tänktes igår. Och det är tankarna som räknas)