För sent för mänskligheten

Bloggen är sen idag. Inte för att det finns någon deadline egentligen, men ett inlägg om dagen insinuerar liksom att något skall plinga till och publiceras innan påhittet vi kallar tid bestämmer sig för att det är ett nytt datum.

(Går)dagen till ära tänkte jag vara ytterst metatextuell och bygga bloggen endast på länkar till andra bloggar. Dels för att det är sent och dels för att det egentligen inte finns så mycket mer att säga än vad länkarna förmedlar.

För att följa del två i det rafflande 3d-pusseläventyret rekommenderas Sandras blogg. Komplett med bilder och allt.

För dagens bloggtema rekommenderas följande inlägg från bloggen Idiot Toys. Det är ta mig fan ute med mänskligheten på allvar. Å andra sidan. Om den här brudgummen lyckades så vore det väl själva fan om inte jag också skulle kunna få till det där med monogami. Även om jag inte råkar ha en inbyggd elvisp.

Hm. Undrar just om robotföretaget gör tjejmodeller?

Dagens blogglåt är "Southern Belles in London Sings" av The Faint. Ezarchivefunktionen är temporärt uppskjuten på grund av bristande intresse. På det här viset märker jag definitivt om någon saknar den.

Ett tyngre maskineri

Idag är jag hos Sandra igen. Och det pusslas igen. Taj Mahal. Andra fredagskvällen i rad mister jag därmed alla chanser till brallislägrande.

Men vad jag inser såhär när bloggandet sker på en annan dator är vilken stor apparat jag byggt upp kring mitt eget bloggande. En apparat som blir svårare och svårare att utföra någon annanstans än i den egna lägenheten med den egna datorn. Följande steg genomgår en normal blogg innan publicering.

1. Ämnesskapande. Åtminstone oftast.

2. Textförfattande. Ofta snabbt och utan för många omformuleringar. Det blir kanske sådär bra ibland, men börjar jag lägga mer tid på författandet av varje individuell text kan det börja gå ut över kvantiteten. Och då skulle kanske bristen på kvalitet lysa igenom.

3. Korrekturläsning. En gång. Kanske.

4. Hyperlänkning. Här raffineras texten en aning med hjälp av att göra ord till länkar. Ofta länkar jag sparat i dokument sedan innan, vilket stundtals ger besvär vid arbete på andra datorer än min egen.

5. Dagens blogglåt. Här laddas låten för dagen upp på Ez-Archive, storleken ändras för snabbare och mer bandbreddsskonande nedladdningar och länk skapas. Även detta är en aning problematiskt utan tillgång till den egna musiksamlingen.

6. Bildletande. Försök att finna en bild som speglar innehållet eller känslan i texten. Oftast med hjälp av Googles bildverktyg. Ibland försvinner bildletandet, då det redan finns en video invävd i texten. För en video och en bild tillsammans säger minst tiotusen ord, och ingen orkar läsa så mycket.

Det kanske inte låter så fasligt, men som ni märker så saknar den här bloggen en del av stegen. Undrar om det hade märkts? Själv minns jag tillbaka till en enklare tid, när bloggandet var mer ett skjutande från höften utan att först tillverka revolvern från grunden. En tid då träden var grönare, fiskbestånden var större och då tomten fortfarande fanns. Oktober 2006.

Dagens blogglåt finns inte. Istället pågick ett från tv4 på vhs inspelat (dvs. piratkopierat) Strindbergdrama med Persbrandt och Flinck tills alldeles nyligen. Fredag kväll som sagt!

Exploaterandet av nonsens

Dagens blogg fick sin upprinnelse i en länk från Sandra. Men innan vi kommer till hennes länk: Historik.

Någon gång i våras fick jag en länk från min vän Daniel. Klippet var oerhört enkelt och föreställde en animerad flicka (närmare bestämt Orihime från den tämligen mediokra animen Bleach) som i ena handen roterade vad som liknade en purjolök. Till detta korta klipp repeterades ett fragment av någon form av finsk polka (idag vet jag tack vare Wikipedia att det var Ievan Polka av Loituma) om och om igen och vi, eller kanske mest jag, fascinerades, hypnotiserades, av simpelheten och försökte pressa mitt psyke till de yttersta odefinierbara gränserna av nonsenstolerans genom att ha klippet igång så länge som möjligt. Du kan se klippet här om du inte redan har. Låt det gärna sjunka in under någon minut.

Sådana här dagsländeklipp är inte ovanliga, vare sig de föreställer en Harrison Ford som i oändlighet levererar onelinern ”Get off my plane” från Air Force One, två ungdomar som fäktas med sina penisar, en dansande Batman eller en från den här listan och jag fäste därför inte speciellt mycket vikt vid den.

Snabbspolning (cool mental effekt va?)

Idag fick jag som sagt en länk av Sandra, vilket via ett antal snabba informationssökningar värdiga en snart färdigutbildad bibliotekarie mynnade ut i vad jag nog bara kan beskriva som skräckblandad fasa. Länken var en blek men välment kopia där flickan bytts ut mot storbystade Kasumi från Dead or Alive, men sedan eskalerade det snabbt.

För uppenbarligen har Jamba, en av norra halvklotets största smältdeglar för försäljning av meningslösa mobiltillbehör till överpris, snappat upp klippet och i sann kommersiell andra kört klippet genom det filter som säger att allt bli häftigare om det
a. Får ett trumkomp
b. Är i 3d
c. Har minst en festlig dans
Resultatet: The Dolly Song. (den länken gjorde ont)

Egentligen är det ju meningslöst att bli speciellt upprörd över detta, och egentligen så är jag inte heller speciellt upprörd, utan snarare häpen. Just för att klippet från början var så nonsensartat och simpelt. Det bevisar också en tes:

Oavsett hur meningslöst något är kommer det att exploateras, förutsatt att det finns ett intresse.


Dagens blogglåt är Video Kid av The Birthday Massacre. För jag tänker inte inkludera finsk polka i mina Hewohits! Dessutom vore höjden av ironi att bli stämd för brott mot immaterialrätten av Jamba.

Dagens anime var de avslutande fyra avsnitten av Akagi. Ron!

Vill också efter korrekturläsning klargöra att jag inte lägger någon form av skuld på allas vår Sandra. Som allra högst är hon ett offer för krafter långt större än någon av oss.

En annan intressant iakttagelse är att Loituma blivit väldigt mycket kändare sedan klippet med den snurrande löken blivit populärt. Väldigt mystiskt med tanke på att skaparen till klippet förmodligen publicerat låten utan tillstånd. Jag trodde nämligen att piratkopiering skadade musiker istället för att öka skivförsäljningen och skapa gratis marknadsföring. Eller hur var det nu?

Marängmage

Eftersom jag uppfört mig på ett exemplariskt vis under ett par dagar anser jag mig ha erövrat rätten att använda mig av ännu ett videoklipp i bloggen. Den här gången ett så underbart själaskrumpnande videoklipp från japansk tv (var annars) där en narrator skildrar en liten kattfamiljs öden och äventyr. Blev helt förvånad när jag upptäckte att jag förstod på gränsen till hälften av allt som sades, men det är ganska bebisaktig japanska ("mamma jag vill också med!") så det kanske inte är så konstigt.

Jag funderar ibland över vilka vägar och omvägar en länk tar innan den når just min dator. Just den här har någon uppenbarligen lagt ut på Youtube, vilket sedan snappats upp av söta djurbloggen http://mfrost.typepad.com/cute_overload, vilket i sin tur länkats av en användare på Helgon.net varpå jag snubblade över den och nu länkar den vidare. Och det är absolut kortaste vägen. Vem vet vilka spännande äventyr den varit på!? VA!?

Imorgon skall jag upp mänskligt tidigt, dvs. vara i en föreläsningssal redan 08:15. Människor och deras samhällssystem är sjuka i huvudet. Det måste finnas något land som fattat att det inte ger något att börja allt så tidigt. Det blir bara krokigt (under "M" allra längst ned) då.


Dagens blogglåt är ”The Theme of Kirameki” från Chitchana Yukitsukai Sugar (Sugar den lilla snöälvan) för att hålla söthetsnivån konsekvent.

Imorgon: Salt.

Textuella svårigheter

Idag är första dagen när det på förhand känns lite motigt att få ihop en blogg. Jag har ämnen så det räcker för ett tag framöver, men ingen av dem tycks matcha min sinnesstämning riktigt, och då känns det inte rätt att skriva om dem. För den här bloggen har kommit att handla mycket om känslor. Inga seriösa förstås, för visar jag sådan svaghet skulle mina försök till cyniskt eterdrypande humor bli lidande och det blir ingen glad av.

Men just i sådana här fall är det skönt att ha en samling soundtracks liggande, för att ladda mig med något som om man kisar med ögonen och tittar genom ett par lager gladpack skulle kunna misstas för entusiasm. Och just nu råkade det vara just vad jag behövde! (I en grammatiskt inte helt orelaterad not gillar jag att börja meningar med ”men, ”för” och ”och”. Det och kursiveringar. Och parenteser).

Låten som just fick fart på mig var introlåten till Hataraki Man. Något så oansenligt som en anime om en kvinna, Hiroko, som jobbar som skribent på en tidning, men som just för att den inte innehåller en vampyr, en exorcist, eller en kampsportsfanatiker lyckas kännas så förfriskande annorlunda. Visserligen har huvudpersonen den avundsvärda förmågan att gå in i ”shigoto moudo” (Working mode) då hon kan nå totalt fokus på jobbet och arbeta tre gånger så fort, men det är hennes enda ”superkraft”!

Hiroko är enormt tävlingsinriktad och springer alltid nedför rulltrappan till tunnelbanan för att hinna med trots att tågen går var femte minut, vilket gör henne till min totala motsats eftersom jag hellre låtsas som om jag inte ens skall med bussen när jag ser den komma körande då jag har en bit kvar till hållplatsen. Detta bottnar i sin tur i någon bisarr uppfattning i att alla på (och runt omkring) bussen kommer att skratta åt mig om jag springer.

Jag kanske borde börja springa mer till saker som ren terapi.


Dagens blogglåt är givetvis låten som inspirerade till den. ”Hataraku Otoko” av Puffy.
Hewohits vol.1 utgår därmed sorgligt nog ur sortimentet över blogglåtar. Hör av dig om du missade den!

Dagens anime var avsnitt två av Fist of the North Star från 1987, i ett försök att tillgodogöra mig större delar av någon slags förmodad animekanon.

Att titta på

Jag har alltid tyckt att det är minst lika roligt att sitta och titta på när någon spelar ett tv-spel som att spela det själv och speciellt om den som spelar är extremt duktig.

Det är kanske därför jag så lätt spenderar timmar med att ladda hem och titta på så kallade Speed Runs från sidan Speed Demos Archive. En Speed Run är när du spelar ett tv-spel med målsättningen att klara det så fort som möjligt och här har folk runtom i världen suttit och pressat sina hastighetsrekord till det yttersta, samtidigt som de spelat in bravaderna och sedan skickat in inspelningarna till samordnarna av sidan.

Det är svårt att föreställa sig en nördigare sysselsättning än att ladda hem en 1,5 timme lång Speed Run av Zelda: A Link to the Past till Supernintendo och sedan sträckkolla den. Utan att bli uttråkad. Men sålänge något är så fascinerande så är det svårt att sluta.

Senast igår satt jag uppe till alltför sent och bevittnade en av de mäktigare uppvisningar jag någonsin upplevt i denna underhållningsgenre. Någon som klarade det tämligen knepiga Devil May Cry till Playstation 2 på svåraste svårighetsgraden (där jag inte ens kan ta mig igenom första banan) inklusive att han plockade alla blå stenar, fick högsta betyg på alla banor, gjorde alla hemliga uppdrag och inte förlorade någon hälsa över huvud taget. Allt detta på 1 timme, 35 minuter och 34 sekunder!

Denna smått episka bravad säger förmodligen inte majoriteten av läsarna i denna blogg speciellt mycket, men i så fall säger det kanske desto mer om mig. Men egentligen, varför inte? Dagens television är fullt av programpunkter där folk tävlar och slår rekord. Det finns till och med kanaler vigda för endast detta ändamål.

Dagens blogglåt är nästan parodiskt pampiga ”Conquest of Paradise” av Vangelis. En kompositör jag precis börjat utforska. Eftersom bandbredden från EZ-archive tar slut hela tiden gör jag ett experiment med att sänka kvaliteten på filen en aning. Kommentera gärna hur det låter/fungerar.

Dagens anime var avsnitt två av Kenichi. Det var ganska tråkigt.

Alla kan spela

Det här med att länka till Youtube-klipp i bloggen är väldigt bekvämt. Nästan för bekvämt. För istället för att skriva någonting viktigt som verkligen betyder något från mig som person så känns det lite grand som om jag tar den enkla vägen ut. Jag lutar mig mot någonting intressant som någon annan gjort och på så vis kan jag nöja mig med att bara döma. På ett sätt så lutar jag mig mot tekniken. Så egentligen äcklar det mig lite att jag inte kan låta bli.

Men just därför fungerar följande lilla videosnutt lite bättre än vanligt, för trummaren/pianospelaren i den lutar sig också mot tekniken (i det här fallet editeringstekniken) för att åstadkomma något han inte skulle klarat av i vanliga fall. Och det blir musik, trots att det bara är mikroskopiska hopklistrade fragment. Kanske rent av postmodern musik.

Märk väl att ovanstående text egentligen bara är en ursäkt för att få ta den enkla vägen ut och länka till ett youtube-klipp i bloggen, den här gången genom att försöka skriva en metatext om varför. Grundkurs i pseudorättfärdigande, 0,03 poäng.

Dagens blogglåt är ”The Promise” av Michael Nyman från soundtracket till filmen Pianot. Baktanke.

Extra info: Kommer att länka varje dags blogglåt till mitt konto på ezarchive. Dock får endast 100 megabyte laddas hem därifrån dagligen om det skall vara gratis, så tills vidare får det vara först till kvarn som gäller. Likaså rymmer kontot endast 100 megabyte, så när kontot är fullt kommer den äldsta av blogglåtarna att plockas bort. Du får förstås gärna kontakta mig på annat vis om du råkar vara speciellt sugen på någon av visorna.

Hewohits vol. 1

Det fanns faktiskt en baktanke med alla de där ”dagens blogglåt”-arna jag envisats med att lista. Eller, det fanns egentligen ingen baktanke från början, men den smög sig på, likt en finansiell konkurs för ett företag som valt att specialisera sig på att sälja och köpa begagnade bananer.

Denna baktanke har lett till att jag bestämt mig för att släppa volym ett av bloggsamlingen Hewohits i lyxigt .rar-format. Detta gör jag för att ge dig en förhoppningsvis inte helt ointressant möjlighet att höra hur världen låter om man är i mina skor. Det känns som om det är något spännande som skulle kunna bli nästan hur stort som helst. Inte intresset för min samling i sig, men tanken, att lämna ut några av sina hjärtebarn i en bloggsamling, skulle kunna bli ganska fin om fler kom på tanken att göra det. Så se det som ett rop på hjälp. För jag vill höra vad som låter hemma hos dig.

I ett experiment har jag använt mig av ezarchive, där du skall kunna få ta del av volym 1 av Hewohits via den här länken. Filen är 82.2 MB.

Låtlistan är:

1. Aozora no Namida – Hitomi Takahashi
2. 1999 – Nogawa Sakura
3. Rocky wa Doko – Yoko Kanno
4. Legacy – The Gone Jackals
5. Strangers – Raj Ramayya
6. A Way of Life – Hans Zimmer
7. Skygrinder – Skankfunk
8. Yearning – Okänd kompositör
9. Fighting Street – Okänd kompositör
10. Le Grand Retour – Yuki Kajura
11. Ever Fallen in Love – Nouvelle Vague
+ Helsinki Complaints Choir Bonus Video)

Jag har valt att behålla låtarna i kronologisk ordning eftersom det speglar mig själv bäst på det viset. Upp och ner om vartannat, men med lugna korsförtecken.

Hör av dig?

Konsten att skydda våra barn

En gammal debatt har blossat upp igen. Aftonbladet rapporterar att EU-kommisionen reagerat över ”Erotiska inslag, sado-masochism, tortyr [och] förnedring” i spelet Rule of Rose. Man oroar sig över att detta spel skall hamna i barns händer och att de skall bli konstiga i huvudet av innehållet. Och det kanske de kan bli, men det är inte det som är poängen. För lösningen man förespråkar verkar vara ett totalförbud av spelet över huvud taget. Det skall inte få finnas.

Poängen är att det på varje spel som ges ut finns en rekommenderad åldersgräns, och då det knappast är tänkbart att Rule of Rose kan få en lägre rekommenderad åldersgräns än arton år så är det uppenbarligen speltillverkarnas avsikt att de som spelar spelet skall vara arton år eller äldre!

Betänk följande (retoriska) frågeställning.

Problemet ligger snarare i okunskap hos föräldrar angående vad deras barn gör på fritiden. För vem är det som har störst ansvar för Pelle, nio år gammal? Är det en speltillverkare som arbetar med att göra spel för folk som är äldre än arton år, eller är det Pelles föräldrar som köpt spelet åt Pelle eftersom Pelle inte är arton år gammal och därför inte skulle få köpa spelet i en butik som följer de rekommenderade åldersgränserna (vilket de verkligen borde göra, om de inte är profithungriga idioter).

Med det resonemang som moralpredikarna och barnaskyddarna idag för borde ju inte bara tv-spel utsättas för dessa totalförbud och plockas bort från marknaden. Det borde gälla extrema våldsfilmer, för barn potentiellt obehagliga konstverk och, framför allt, böckerna! Böcker idag har inga rekommenderade åldersgränser och svensköversättningar av American Psycho där möss kryper upp i en kvinnas underliv och äter henne inifrån finns att tillgå på allmänna bibliotek och ingen höjer nämnvärt på ögonbrynen. Trots att barn kanske skulle kunna läsa dem.

Så snälla allmänhet. Sluta lita på att något stort EU-system skall skydda era barn från otrevligheter. Gör en insats och skydda dem själva. Prata med dem. Dra gränser. Lär känna era egna ungars fritidsvanor. Och sluta förespråka censur.

Och låt vuxna människor själva få ta beslut om vad de vill läsa, se eller spela.


Dagens blogglåt finns inte. Jag är för irriterad.

Ett sjunkande projekt

Idag har jag varit, och är fortfarande, hemma hos Sandra. Ofta när jag är hemma hos Sandra så har vi någon form av projekt, och ett tämligen vanligt förekommande sådant är s.k. second hand-pusslande. Dessa grundar sig oftast, för att inte säga alltid, i att Sandra hittar ett pussel på second hand och köper det varpå jag sedan av skuldkänslor känner mig tvungen att delta eftersom jag vet hur tråkigt det är att pussla ensam. Eller, det vet jag egentligen inte, men jag kan tänka mig. Och jag vill verkligen framåhålla att det inte är inte för att jag tycker det är ganska kul att pussla, för sånt gillar bara typ pensionärer. Särskilt på fredagskvällar när man kunde vara ute och lägra blondiner.

Det spännande med second hand-pusslande i allmänhet är att det alltid blir en liten överraskning i slutet eftersom den senare ägaren ofta är en sadist som medvetet kremerat en av bitarna i sitt nylagda 2000-bitarspussel innan han lämnar in det till Myrornas.

Det spännande med second hand-pusslandet just den här gången i synnerhet var att det var ett pussel i 3d, vilket i det medföljande lilla häftet beskrevs som en helt ny konstform . Detta fick vanliga platta pussel att framstå som kvarlämningar från bronsåldern och även om jag innerst inne hyste en viss skepsis till vår förmåga att tänka i så pass nya dimensioner som en z-axel så gav vi det en rejäl chans.

Och det funkade! Och alla bitarna fanns med! Och det kändes asballt att fixa ihop alla separerade segment till en fungerande helhet! Att sen motivet var samma båt som stora delar av filmen Titanic utspelar sig på, det kan man bara rytmiskt gungande mysa åt. Nu blir det Taj Mahal nästa!

Se bara hur maniskt uppspelt jag blev på bilden.

Dagens blogglåt har valts av Sandra eftersom hon packar i bakgrunden. Den är hursomhelst ”Ever Fallen in Love” av Nouvelle Vague. Aldrig hört talas om dem, men allt är väl!

Dagens anime blir avsnitt tre av Hataraki Man så fort jag kommer hem! Höstsäsongens bästa.

Gone with the Blastwave

Idag är det så äntligen dags för den blogg som jag planerade redan igår, innan Det hände. Det råkar nämligen vara så att jag kontinuerligt läser ett antal webcomics (seriestrippar som publiceras på nätet istället för på papper) och ett av mina senaste fynd är en serie av en finne vi namn Kimmo Lemetti. Serien är på engelska, och heter Gone with the Blastwave.

I serien får man följa det röda lagets kamp mot det blåa och det gula laget under ett mystiskt krig som utkämpas av en för alla okänd anledning i en mystisk sönderbombad före detta stad. Det hela blir med en lätt pretentiös tolkning en studie i våldets meningslöshet och hur man som soldat finner skäl nog att fortsätta i en ständig kamp mot andra färger, muterade mal och en stad med endast ingångar.

Den är dessutom fint ritad och om ni känner att ni bara vill läsa en endaste av stripparna och sedan under resten av era liv aldrig vill klicka på en endaste länk så föreslår jag ->den här<-

(Övriga webcomics jag läser tänker jag inte avslöja, för då kanske jag får slut på ämnen)

Dagens blogglåt är "Le Grand Retour" av Yuki Kajiura från soundtracket till Noir.

Dagens anime var avsnitt 22 av Akagi. Det drar ihop sig till död!

Påker - Nu på svenska!

Något fullständigt överepiskt genialiskt har hänt! Så stort att det ger genslag långt ut i utkanterna av bloggosfären (dvs. här). Det här är en ganska lång text med Internetmått mätt, så om du har bråttom, adhd eller har för vana att bara läsa första stycket föreslår jag att du slutar här.

Att pokern, med stor hjälp av femmans söndagnattsvisningar av World Poker Tour (WPT), sedan ett par år tillbaka haft en närmast mystiskt hög status i det svenska samhället har väl knappast undgått någon.

Poker har en väldig uppsjö av uttryck med fräsig engelsk slang (vilket i en relaterad historia är praktiskt taget den enda anledningen att jag fortfarande tittar på WPT eftersom poker i grunden är en rejält tråkig åskådarsport) och denna rika ”lingo” har nu översatts till svenska av en tillsatt jury.

Juryn bestod (enligt Aftonbladet) av sju medlemmar, där de intressanta är:
Dogge Doggelito (känd som rappare och för att han har ett roligt namn)
Horace Engdahl (känd som svenska akademiens ständige sekreterare och för att han har ett roligt namn)
Gert Fylking (Känd för den där ”SM i lavamang”-scenen på tv3 som 100 höjdare visade och för att han har ett roligt namn)

Det här är tillräckligt kul i sig, och jag skulle kunna avstå från att intaga vätska i en vecka för att få vara på plats och se Horace och Dogge debattera påkeruttryck, men det blir bättre! För några av översättningarna på uttryck är fullständigt unikt perfekta. Ur ren humorsynpunkt.

Fyra exempel:

På engelska: All-in
På svenska: Helan går
Betydelse: Att satsa alla sina marker
Betraktelse: Helan går är såvitt jag vet en snapsvisa, vilket gör att man ganska snart drar paralleller till fyllon, midsommarafton, julafton eller i princip vilken annan högtid som helst. annars känns uttrycket rätt fräckt om det inte vore för...
Blygsamt eget förslag: Full satsning.

På engelska: Father and Son
På svenska: Helan och halvan
Betydelse: Att ha en kung och en knekt på hand
Betraktelse: Om helan går är att satsa alla marker, och Helan i helan och halvan syftar på kortet kung så kanske det kan bli en smula förvirrande? Hade svårt nog att bara komponera den meningen.
Blygsamt eget förslag: Knullkompisarna (tänk första bokstäverna i kung och knekt)

På engelska: Seven Eleven
På svenska: Näröppet
Betydelse: Att ha knekt och en sjua på hand.
Betraktelse: Hur kopplar man näröppet till knekt och/eller sju? Uppenbarligen har man direktöversatt innebörden i Seven Eleven utan att riktigt tänka efter på om uttrycket fortfarande är logiskt, eller ens långsökt.
Blygsamt eget förslag: Kisspausen (Knekten slår en sjua)

På engelska: Bubble
På svenska: Pottkanten
Betydelse: Att åka ur en turnering på t.ex. elfte plats om de tio första platserna är de som delar på prispengarna.
Betraktelse: Att inte riktigt nå över pottkanten tycker jag låter som något positivt. Engelska termen ”In the Money” dvs. Att befinna sig på en av de platser som ger prispengar blir med denna logik ”I skiten”.
Blygsamt eget förslag: Bubblan.

Det finns fler exempel, men jag har rabblat länge nog som det är.


Dagens blogglåt är Fighting Street från soundtracket till Streetfighter II V

Dagens anime är avsnitt sex av Yamato Nadeshiko Shichi Henge. Höjdpunkt: när skräckfilmsfanatikern i sin dröm jagas av Jason till romantisk musik.

Stort tack till Martin för påkerlänk!

Klagokör

Det klagas ofta på att det klagas för mycket i samhället, trots att klagan är något som för...syskonar alla inblandade i en kamp mot något i sammanhanget ofta obetydligt.

Men det finns olika klagan. Det är en sak att klaga bara för klagandets skull, en annan att klaga för att identifiera ett problem och sedan göra något åt problemet, och en helt fantastiskt annan sak att som i filmklippet nedan låta klagandet få ett egenvärde. För uppenbarligen finns det i klagandet en kreativ kraft. En kraft jag gärna skulle se manifesteras lite oftare!

Och är det några som har greppat det där med klagande, så är det de underbara finnarna!

(De har dessutom varit vänliga nog att tillägna en rad åt Sandra sisådär 5 minuter och 20 sekunder in)




Fann det här klippet genom en annan blogg, närmare bestämt en som tillhör Neil Gaiman. Han råkar dessutom vara en av mina favoritförfattare och är det någon jag skulle vilja byta fantasi med så är det nog honom.


Dagens blogglåt är: Behöver du verkligen fråga?

Dagens anime var Space Fantasia 2001 Nights. En 50 minuter lång tungt 2001-inspirerad historia om Terraforming. Man kan inte bara titta på saker från 2006.

The Soundtracks of my Life

Hej! Idag skall du få chanson att lära dig lite mer om min musiksmak. Eller snarare musikfilosofi.
Efter att ha tagit mig en titt på min topplista på last.fm så har jag konstaterat att samtliga på plats 1-10 är kompositörer av soundtracks till film eller spel, vilket kanske kan slutas till att vara något udda. Så varför?

Egentligen är tanken bakom soundtracks så plastig och ytlig att det är svårt att tänka sig något vidrigare. För där en normal artist gör en svängig folkmusikdänga för att artisten är intresserad av att just göra folkmusik så gör soundtrackkompositören en tolkning av hur en svängig folmusikdänga skulle kunna låta, för att spegla eller ge en skuggbild av musiken med avsikt att förstärka någonting annat, t.ex. en film. Det blir aldrig äkta.

Men. Genom att rycka loss soundtracket från sin naturliga miljö går det att göra tolkningarna till sina egna, så att de på sikt blir skuggbilder av ens egen verklighet. Visserligen något som kontrollerar ens tankar, precis som all musik, men också något som du själv har makt över. För åtminstone instrumentella soundtracks kan inte göra mer än binda dig vid en sinnesstämning, och vad du sedan gör med den sinnesstämningen, det är helt upp till dig själv.

Dagens blogglåt är ”Yearning” från soundtracket till Nana the Movie. Jag har ingen aning om vem som komponerat den.

Kvinnan på bilden är topplistetvåan Yoko Kanno. Hon förtjänade en bild efter allt tjat om henne hittills i bloggen.

Spektakulär vokabulär

Sent under gårdagsnatten stötte jag på sidan braord.se efter att ha läst ordet skickelsediger på någon wikipedia-sida om en av våra mer eller mindre älskade eller oälskade monarker.

Sidans innehåll säger förhoppningsvis sig självt, men jag tänkte ändå presentera några av mina personliga favoriter i en topp fem-lista för att, såhär i lite för sena allhelgonatider, hedra gamla tiders döda bloggar. Jag kommer förmodligen att spetsa öronen extra noga i konversationer framöver, för vem vet när ett tillfälle att använda något av dessa smått fantastiska ord eller uttryck dyker upp?

till yttermera visso - dessutom, därutöver (stort förvirringsvärde)

uraktlåta - att försumma fullgöra en skyldighet (betydligt pampigare än att glömma)

vitterhet – skönlitteratur (en modern klassiker från besöket på Bernadottebiblioteket)

grötmyndig - övermodig, dryg (motivering överflödig)

maruffel - tölpaktig drummel (med så många marufflar som det finns i dagens samhälle är maruffel ett uttryck jag aldrig mer skulle vilja leva utan!

Dagens blogglåt existerar inte. Ibland måste det få vara tyst.

Att flyga på hjul

Har ägnat delar av en mer än lovligt slö lördag åt att se färdigt de sista avsnitten av Air Gear. En anime som, liksom så mycket annat i den här bloggens kortlivade historia fångar en känsla, förutsatt att man kan kisa tillräckligt mycket för att bortse från en mer än lovlig andel perversa moment som om man vill vara snäll kan fungera som ”stämningsupplättare”.

Serien bygger på att det uppfunnits rullskridskor med inbyggda motorer (s.k. Air Treks) vilket gör att man kan åka mycket snabbare och hoppa mycket högre än tidigare, och det är här känslan ligger. En känsla av viktlöshet där ingenting spelar någon roll. Ett hopp från ett hustak in i ett svävande vakuum där upp och ner är meningslöst och där tanken på att man en gång skall landa långt nedanför på den normalt så oundvikliga marken bara är en dimmig kontur som aldrig behöver ta form.

Det är egentligen seriens enda kvalitet, och jag skulle väl egentligen inte rekommendera den till någon, men så är det med mycket anime. Man får stå ut med inkonsekvenser, lösa trådar, klichéer och ecchi-humor, för någonstans där nere, eller uppe, finns en dröm om något. Ett koncept som i sig gör avsnitt efter avsnitt värt att existera sig igenom.

För alla vill väl kunna flyga?

Dagens blogglåt är Skygrinder av Skankfunk från soundtracket till just Air Gear. Lyssnar man på den och blundar så kan man flyga lite, lite, grand.

Shoppingkliché

Så var klassresan med bibliotekiska förtecken avklarad. En resa norrut som präglades av Den gamle och havet på ljudbok, mer än lagom förtjänstfullt inläst av Max von Sydow (han som spelar Edward i Ring of the Niebelungs, filmkonstens motsvarighet till digerdöden.

Har besökt Internationella biblioteket och blivit ganska oinspirerad, Barnboksinstitutet och blivit inspirerad men på oväntat sätt, Bernadottebiblioteket och blivit smått förälskad i monsterboksamlingen med stämningsryggar samt Kungliga Biblioteket och blivit jätteinspirerad, sedan skeptisk, sedan överväldigad och till sist jätteinspirerad igen.

Tiden mellan alla dessa upptåg spenderades företrädelsevis med Sandra och Jessica i Stockholms alla affärer, och det är här titeln kommer in. Hur kan det finns så oerhört fruktansvärt många affärer som väljer att specialisera sig på just kläder!? Hur kan alla gå med vinst, eller ens gå runt? Varför är i största allmänhet världens intressen så snedvridna och inriktade på så banala saker som att täcka kroppen med tyg som kostar så oproportionerligt mycket?

Och ja, jag vet att det tyder på en sanslös brist på kreativitet hos mig att ens börja älta det här och om ni bara ger mig sex månader så står jag förmodligen och kör stand up comedy i en källare och skämtar om könsroller medan du sitter i ett hörn och bara vill dricka din öl efter en lång arbetsdag på ditt jobb som monark över ett mindre land i centraleuropa som du tagit bara för att få mig att framstå som lite mer misslyckad, men jag är trött av en lång bilresa söderut som präglades av långtråkighet, mörker alldeles för tidigt på eftermiddagen och en avslutande kissnödighet som började göra fysiskt ont ungefär samtidigt som nyckeln vreds om i låset till lägenhetens ljuva ostädighet. Så sluta läs, eller stå ut. Stå helst ut.

Förslag på lösning till klädeshysterin är hur som haver:
En affär, titel förslagsvis ”Statens kroppsskylare” som säljer en sorts tröja, ett par byxor och kanske en kjol sådär någon gång i veckan. Samtliga plagg i stilren och slitstark juteväv. Import av textilier från utlandet kräver speciellt tillstånd, men dispens kan sökas för rött garn i December månad för att stilla behovet av tomteluvor. Alla affärer som tidigare sålt tygrelaterade föremål (utom de som från början varit klipska sig nog att specialisera sig på juteväv) får anpassa sig eller dö Darwindöden.

Affärer med roliga toalettprylar finns det dock alldeles för få av. Mer sådana och en grundlagstiftning om obligatoriskt badkar tack.


Dagens blogglåt är ”A Way of Life” av Hans Zimmer.

Dagens anime är avsnitt 21 av Akagi. Världens förmodligen bästa tecknade serie om Mahjong.

Dagens manga är volym 1 av Shojomangan Nana, mest för att uppväga det tråkmanliga i klädbutiksharrangen.

Klassificeringsresa

Imorgon är det tanken att åtminstone delar av flocken bibliotekariestuderande jag tillhör skall åka till Stockholm. Tanken är att vi skall åka hemifrån runt tjugo över sju, vilket för mig är strapats av mer eller mindre samma magnitud som Ola Skinnarmos polarvandring, och tanken är att vi väl på plats i Stockholm skall besöka ett antal bibliotek med, åtminstone på ytan, starkt rojalistisk anknytning (Kungliga biblioteket och Bernadottebiblioteket).

Det är det som är tanken. Har dock känslan av att praktiken kommer att kunna te sig lite sisådär precis hur som helst. Nu såhär dagen innan avfärd har vi åtminstone fått ett schema med lite semiaktuella tider på, vilket hade varit skönt att ha för sisådär en till två veckor sedan. Har dåligt samvete för att jag inte hört av mig till stockholmskontakten Hampus, vilket bottnar dels i att jag inte haft någon möjlighet att planera min vistelse och dels i min egen alienerande oförmåga vad gäller att ta kontakt med de som betyder något för mig. Får fundera fram en lösning under den överdrivet långa färden till den Kungliga Hufvudstaden.

Dagens höjdpunkt var en promenad till affären i regnet. Det är något med kombinationen av regn, mörker, paraplyer och gatlampor som gör att jag mår bra. Det gör mig inte glad, snarare melankolisk, men jag blir balanserad. Dels beror det nog på en av min personliga filmhistorias favoritupplevelser, när storasystern i Tonari Totoro (löst översatt: ”Min granneTotoro” väntar på bussen i regnet med sin lillasyster på ryggen och ett paraply prekärt balanserat över dem båda. Dels beror det på helt andra saker. Nästan alla saker. Lite som om livet fram till nu bara fanns till för att sammanfatta hur jag känner när jag promenerar i regnet. Med paraply. I mörkret. Under en motsägelsefull gatlampa.

Dagens blogglåt är ”Strangers” av Yoko Kanno men framförd av Raj Ramayya

Dagens anime är avsnitt tre av Yamato Nadeshiko Shichi Henge. En makeover-komedi där fyra småbögiga hunkar gör en ful tjej snygg. Förvånansvärt kul.

Tonari Totoro går för övrigt upp på svensk biograf i November. Inte fy skam för en 18 år gammal film.

Återkomsten del 2

Eftersom gårdagens blogg tömde ut helgens strapatser i Sveriges på gränsen till största stad ganska ordentligt tänkte jag ägna dagens blogg åt att tjata lite till om ungefär samma saker, men på ett lite annorlunda och spännande vis, nämligen med bilder!

Det är inte för inte som ordspråket på gränsen till lyder:
”En bild säger mer än ett kiloord.”

En såhär öststatsinfluerad betongkänsla av mobbing och ribbstolsrelaterad tortyr kan en svensk gymnasitksal anno 2006 uppenbarligen fortfarande uppbåda.

Cirka hälften av matcherna under en av de fem omgångarna. Av en händelse också min sämsta match under turneringen.

Ett parti i poängräkningsfasen. Varje skärningspunkt ger en poäng. En förrädiskt guldkantad brinnande stjärna bestående av ca 90% väte, ca 10% helium och lite, lite, litium till den som i en kommentar kan gissa vinnaren av partiet! Dessvärre envisas blogger med att vrida bilden 90 grader medurs, vilket kan ge biverkningar som yrsel och svindel vid överdrivet iakttagande. Varning ufärdas.

Den här känslan är den som ligger gårdagens försök till känslobeskrivning allra närmast. Möjligen bortsett från Jonas (alias Sator, alias Sata) som ser ett rågat kryddmått plågad ut.

Det var nog egentligen allt för idag. Förhoppningsvis har jag lyckats släppa hela den här Göteborgshistorien tills imorgon så att det åtminstone blir en text om något annat innan jag åker till Stockholm och förmodligen får svårt att släppa eventuella Stockholmshistorier.

Dagens blogglåt är egentligen ingen blogglåt utan Hej Domstols Astrid Lindgren-special. Rekommenderas.

Dagens anime är avsnitt fem av Death Note. Light vs. L. Det är stundtals väldigt spännande!


Samtliga bilder är tagna av Daniel. Notera särskilt den fascinerande kameravinkeln i första bilden.

Återkomsten

Så var tystnaden bruten. Efter en hel helgs oförtjänt bloggpausande är jag tillbaka i tjänst och de invanda rutinmönstrena börjar så smått smyga sig tillbaka.

Jag har tillbringat helgen på Högre samskolan i Göteborg där Göteborg open i go gått av stapeln. Turneringen fungerade som så att alla anmälda fick spela fem matcher och jag lyckades personligen vinna två av dessa fem. Inte helt skamligt för att vara min första turnering, och även om det blev långa stunder av koncentration och gott om slutkördhet i hjärnan så gav det mersmak.

Fick dessutom träffa ett stort antal sympatiska gospelare från runtom i landet och utlandet, vilket satte ansikten på många existenser som tidigare bara existerat i form av mystiska internetalias som ”Sator” eller ”Rakhim”. Fick dessutom återse min gamle rival och på senare tid mentor Advent, eller Alexander som han i versalkonsekvent anda blivit rubricerad av berörda föräldrar.

Det härliga med turneringen var dock alla stunder mellan matcherna och framåt kvällarna när fyra fem spelare samlades runt ett bräde och bara spelade några avslappnade partier, testade saker, kommenterade, tramsade vid väl valda tillfällen och bara var. Det var en slags intellektuellt stimulerande atmosfär som bara kan uppstå när de inblandade verkligen är genuint intresserade av vad de studerar. Intresserade av själva ämnet snarare än något avlägset kvantifierat slutmål där läroprocessen bara är något som skall genomföras med minst möjliga ansträngning.

Ibland, bara ibland, kan jag känna att någon diskussion under min karriär som universitetsstuderande har börjat närma sig den känslan, men på något sätt så ligger det alltid ett filter över den. Ett filter som gör att det känns forcerat, snarare än genuint.

Men känslan under stora delar av Göteborg open 2006 var äkta. Det hade en värme. Den känslan kommer jag att leva på länge.

Dagens blogglåt är ”Rocky wa Doko?” igen. Den speglar känslan perfekt.

PS. Skulle du efter denna lilla skildring av brädspelets förträfflighet ha blivit intresserad av att lära dig spela go driver jag dessutom en goklubb i Växjö. Vi träffas måndagar och torsdagar klockan sex på Café Tufvan.

PPS. Bilder från turneringen kommer vid ett senare tillfälle eftersom jag inte förfogar över någon egen kamera.

Det var äventyrligare förr.

Jag skaffade ett program för ett par dagar sedan. Ett program som öppnade en magisk portal in i en värld där jag tillbringat otaliga timmar av mellanstadiets oskyldiga fritid. Ett program som ger mig möjlighet att återvända till äventyrsspelets förlovade land.

Programmet heter ScummVM och står för något så semikomplicerat som ”Script Creation Utility for Maniac Mansion Virtual Machine”. Dvs. ett program som återskapar en miljö där spel skapade med främst tekniken Scumm går att spela på nytt, förutsatt att man har ”originalfilerna” till spelen man vill spela, och detta trots bristen på operativsystemet DOS i t.ex. Windows XP. Skall inte gå in på mer tekniska detaljer än så, eftersom du tycker att det är tråkigt att läsa.

Hittills har jag hunnit påbörja en omspelning av:

Simon the Sorcerer
Föreställ dig att du var en cynisk amerikansk tonåring och att du just transporterats in i en dimension där sagor var verklighet med ett uppdrag: Att rädda trollkarlen Calypso från den onde magikern Sordid. Så långt så kliché.

Tänk dig sedan ett gäng trollkarlar som envisas med att hävda att de är fyra bönder som klätt ut sig, ett pepparkakshus i budgetversion där de endast hade råd med en dörr i chokladtryffel samt att trollet i bockarna Bruse börjat strejka på bron i protest mot de värdelösa arbetsvillkor han utsätts för gällande ett visst nedstångande han erfar av en tredje get dag efter dag och du har komponenter som tillsammans bildar inte bara den längsta mening denna blogg någonsin skådat utan dessutom en helt enastående helhet.

Dessutom har jag för första gången på egen hand gett mig på spelet Full Throttle som, även om det enligt ryktesvägen skall vara väldigt kort, mycket väl kan vara något av det bästa som spelvärlden fått ur sig. Åtminstone vad gäller designen. Tänker inte orda mer om Full Throttle. En fåordig introduktionsscen säger trots allt mer än tusen ord.



Så ta chansen att uppleva, eller återuppleva, någon av äventyrsspelens milstolpar! Äventyrsspel av den här kvaliteten görs dessvärre inte längre.

Rekommendationer på titlar utöver de ovanstående är:

Broken Sword 1-2
Hela Monkey Island-serien
Sam & Max: Hit the Road
Day of the Tentacle


Dagens blogglåt är Legacy av The Gone Jackals. Det är samma låt som i introduktionsfilmen. Allt för helheten!

PS. Imorgon åker jag till Göteborg för en turnering i brädspelet go. Blir därför med största sannolikhet inget bloggande förrän tidigast söndag natt. Men sedan fortsätter jag, om inte kölden tagit mina armar.

Handelskraftiga drömmar

Idag är det kallt ute. Snökallt. Ett kallt som indikerar att det inte kommer bli varmt igen på minst sex månader. Firade till en början denna enastående lyckliga tilldragelse med att bädda ner mig i sängen och titta på tecknat, men eftersom jag under gårdagen i min brevlåda fått en papperslapp märkt ”Påminnelse” och en uppmaning att betala 98 kronor och 50 öre för det jag påmints om.

Det intressanta med situationen var att jag för mitt liv inte kunde komma på vad tusan jag kunde tänkas ha beställt för paket som jag sedan glömt att hämta ut. I normala fall brukar jag endast beställa saker som jag vill ha, och därför kändes det smått omöjligt att jag glömt att hämta något jag rent logiskt borde ha varit intresserad av åtminstone vid tillfället då jag gjorde beställningen.

Efter att ha invigt vinterrocken, halsduken och vantarna för året gav jag mig därför av på den drygt tio minuter långa vandringen till posten och förklarade för damen i posten att just den här paketutlämningen var lite extra spännande eftersom inte ens jag själv visste vad det kunde vara. Vet inte om hon instämde, men hon lät allt en gnutta entusiastisk trots att jag stövlade in bara 20 minuter innan stängningsdags när normalt folk redan sett till att göra sina ärenden för dagen och sitter hemma och dricker glögg och njuter av årets första snö på säkert avstånd.

Förberedde vad jag skulle säga när hon kom gående med paketet. Var det från bokhandeln Ad libris skulle jag säga ”Åh, så det är en bok iaf” och om det var från Webhallen skulle jag säga ”Åh, det är nog ett spel”. Därmed ansåg jag mig ha täckt 97-98% av alla möjliga utfall när damen i posten kommer gående med ett paket som det står ”Comhem” på. Med perplext förbluffad handfallen uppsyn betalar jag mina 98 kronor och 50 öre och mumlar till slut något i stil med ”just ja... de ringde ju mig för ett tag sedan”.

På vägen hem känner jag mig tämligen tafatt. Mindes en dröm jag tyckte mig ha haft då jag talade med någon från Comhem om telefoni och att det var jättebilligt och då slog det mig. Det hade inte varit någon dröm! De hade verkligen ringt till mig, precis i anslutning till att jag skaffade spärr mot telefonförsäljare, men de hade gjort det så okristligt tidigt (gissningsvis innan klockan nio) att min hjärna inte registrerat att jag förflyttats från dröm till verklighet och sedan tillbaka igen. Detta medförde också att lappen som hävdades vara en påminnelse egnetligen bara var en minnelse, men det kan vi lämna därhän.

Så nu sitter jag här med ett comhem-modem, på gränsen till dussinet sladdar och minst tre manualer och försöker förgäves ansluta mig. Fem minuter skulle det enligt handboken ta innan ”cable-lampan” slutade blinka, vilket skulle indikera att telefonen blivit ansluten. En timme i undantagsfall. Den har i skrivande stund blinkat i drygt tre timmar, dvs. sedan kvart över sju. Som en oväntad bonus kommer dessutom min telefon i fortsättningen inte att fungera vid strömavbrott.

Men jag är inte sämre än att jag väljer att kalla det här ett riktigt drömscenario.


Dagens blogglåt är ”Rocky wa Doko?” av Yoko Kanno som råkar vara en alldeles sjusärdeles kompositör.

Dagens anime har varit avsnitt 1-6 av Hanoka. Fullständigt animerad i Flash och med avsnitt på runt 5 minuter styck gör den små, små, tassavtryck i mitt medvetandes nyfallna snö.

Oöverskådlighet ala grön rektangel

Idag har jag ägnat eftermiddagen och kvällen åt att spela tv-spel tillsammans med Patrick, närmare bestämt fotbollsspelet Pro Evolution Soccer 5 (förkortat PES 5). Med vårt tappra Rosenborg gjorde vi vårt bästa för att hävda oss i den engelska högstadivisionen, och även om vi inte föll med flaggan i topp så föll vi. Pladask. Som en kosmonaut som fångats av Jupiters tyngdlag.

”Men fotbollsspel är ju inte så svåra!” hävdar du kanske i ditt avundsvärda oförstånd, och fram tills idag skulle jag utan tvekan hålla med dig. Grundprinciperna är enkla: En knapp för pass, en för långboll och en för skott. Så långt allt väl.

Det var då jag insåg. Insåg att ”en knapp för pass” var något som kunde innebära sådana oerhörda komplikationer att den som listat ut den fullständiga innebörden borde föräras om inte Nobelpriset i fysik så åtminstone Nobelpriset för... en ”knapp för pass.” Nedan följer ett utdrag av de olika formerna av passar:

Kort pass.
Lång pass.
Crosspass.
Genomskärarpass.
Genomskärarpass i luften.
Direktpass.
Väggspelspass.
Samt min favorit: Manuell pass.

Det där är ett urval av passarna. ETT URVAL! Lägg till detta minst lika många antal sorters skott, ett för ett normalbegåvat mänskligt psyke fullständigt oöverskådligt antal taktiska finesser och dribblingsmoment samt det faktum att jag och Patrick i vår okunnighet valde att spela på svårighetsgrad ”tre av fem” (läs: demoniskt överdjävligt löjlsvårt) och du får en spelkväll där en 0-0 match med en träff i trävirket mot Middlesborough sågs som en seger likvärdig med USA:s seger mot Sovjetunionen i ishockey 1980.
Därmed inte sagt att vi gett upp. Vi har bara börjat om. Med Djurgården.

En intressant betraktelse är att Rosenborg har en snittålder på cirka 35 år med Ørjan Berg, vår trotjänare och kapten, i spetsen med sina dryga 38.

Dagens blogglåt är 1999 av Nogawa Sakura!