En inneboende frustration

Mitt nät gick ner sent igår kväll. Det är inte helt ovanligt att det sker någon gång varje månad och är något som jag lärt mig att ta med ro och därför inget som bekommer något sådär oerhört, men när jag morgonen därpå läste på det smått utdöda mediet text-tv att ett antal studenter här vid universitetet blivit avstängda hade jag satt morgonkaffet i halsgropen om jag varit typen som bryggde morgonkaffe.

Som tur väl var hade jag inte drabbats själv eftersom anime som inte licensierats av något profithungrigt distributionsbolag utanför Japan inte verkar ligga speciellt högt på någon antipiratjägares lista och jag kunde därför fortsätta leva mitt liv som vanligt.

Det intressanta med dessa ständigt återkommande avstängningar är dock ett antal inkonsekvenser och underligheter:

1. Varför väljer universitetet att lyssna på ett vittnesmål från en intresseorganisation och betrakta det som universell sanning?

2. Varför väljer man det absurda straffet att stänga ned den drabbade studentens bredbandsuppkoppling i två veckor? Vad anser ett universitet att musik- och filmindustrin får ut av detta? Förväntar man sig att studenten under dessa två veckors bredbandsrelaterad isolering kommer handla mer musik via nätbutiker (baserat på att antalet traditionella skivbutiker minskar dramatiskt)?

3 Varför väljer man ett straff med den charmerande bieffekten att studenten i fråga inte kan engagera sig i sina studier på ett hundraprocentigt sätt? Betänk att all form av kommunikation via e-post eller via informationsförmedlingstjänster som First Class blir kraftigt begränsad för den drabbade? Är verkligen potentiellt sämre studieresultat ett lämpligt straff för ett inbrott i immaterialrätten där inte någon som helst form av vinstintresse föreligger?

Det finns många som berättar det absurda i piratjakten på betydligt bättre sätt än jag, och jag rekommenderar därför Piratbyrån eller Piratpartiet för de som liksom jag är intresserade av ett samhälle där det inte är brottsligt att sprida kultur utan monetärt vinstintresse och där en utdöende gren av underhållningsindustrin inte längre får diktera villkoren utan motstånd.

Dagen då kölden kom

Jag har varit duktig idag. Efter att i ett antal dagar knappt lämnar lägenheten på grund av varningar för tromber, fallande trädstammar och flygande drivis trotsade jag vädrets makter och gav mig iväg till klasskamrat Sandra (som har ett hemligt efternamn så man inte kan spåra henne, för det är ovanligt, efternamnet alltså.). Vädrets makter visade sig, närmare preciserat, bestå av:

1. På gränsen till minusgrader
2. Sol

Blev uppenbarligen lite missledd av solen då jag inte tog någon jacka utan nöjde mig med en tröja modell tjockare, men överlevde trots näsfrostsartad färd till affär.

Det är lite spännande att ha en egen blogg faktiskt. På något sätt känns det som att jag måste utsätta mig för saker i min vardag, för annars finns det inget att skriva om. Kanske kan det göra sitt för att vända riktning på min nedåtgående spiral mot hikikomori-leverne, vilket i så fall får ses som en smått spektakulärt positiv bieffekt.

Har dessutom såhär precis nu infört tre olika teman som kanske får följa med på bloggresan även i framtiden.

Dagens blogglåt är ”Aozori no Namida” av Hitomi Takahashi och finns på de flesta välsorterade DC-hubbar.

Dagens manga är ”Manga Mania nr 9 2006” Manga Mania är egentligen inte speciellt bra alls, men är på något sätt metaintressant genom sin väldigt... ohämmade natur. Hög trostäthet har den åtminstone. Ser med spänning fram emot hur snett den präglar väl valda delar av dagens ungdoms verklighetsbild.

Dagens anime är... oj, har inte sett ett endaste avsnitt idag. Kan vara relaterat till tidigare nämnda anfall av utegång. (utegång måste väl vara ett accepterat ord om utegångsförbud är det?)

PS: Andra blogginlägget och jag har redan börjat skriva om vädret. Håhåjaja.
PPS: Nätet var nere. Därav denna försening. Kommer förmodligen ett ideologiskt vrålilsket inlägg om detta innan den 30:e tar slut.

Ett vältravande försök

Inatt, natten mellan den 28:e och 29:e oktober 2006 är ett historiskt ögonblick. Det är nämligen dags att ställa om klockorna till vintertid! Vintertiden känns igen på att den gör allting lite djävligare efter att först ha fjäskat in sig genom att låta alla sova en timme längre och att den byter päls till en färg som blir mörk onödigt tidigt på eftermiddagen. Vintertiden importerades till Sverige redan 1916 men åts då upp av landets rika lokattsbestånd. 1980 hade antalet lokatter minskat dramatiskt och vintertidens infördes åter och frodades snabbt, liksom de flesta andra parasiter.

Det är också dagen då jag gör mitt första försök att starta en blogg alldeles ensam utan medarbetare och därmed tar ett första eget steg i bloggosfärens utkanter (dvs. (cyber)rymden)

Bloggen har fått namnet Hewohitteshiritsubome, vilket löst översatt blir ”Det är ingen mening att klämma ihop anus när fisen redan har pyst ut”. Den får på något sätt stå som en sammanfattning för min persona. En tämligen japanintresserad bibliotekariestuderande anosmiskt begåvad ung man med bristfällig kontroll över de svansrelaterade domänerna av den mänskliga kroppen.

Det var det. Att blogga är ju hur lätt som helst!