Välkommen till skitsnack

Nu har den här bloggen bytt namn, och man behöver stöd för österländska språk för att det inte skall se galet ut. Den kommer förmodligen inte att uppdateras speciellt mycket mer än så. Det hade varit roligt om den hade gjort det, men jag är uppenbarligen oförmögen att hålla vad som helst vid liv längre än vad som krävs för att mina nycker skall förändras och få ett annat fokus.

Det är inget beundransvärt personlighetsdrag.

Dock tänkte jag knyta ihop en av de tusentals lösa ändar jag lämnat bakom mig med åren, och utveckla vad jag skrev att jag skulle utveckla någon gång i januari.

Varför folk snackar skit om varandra.

Människor är livrädda för att vara sämst. För att just man själv skall vara lägst ner på den givna listan, den som alla ser ner på, som alla genomskådat, som alla andra mår bra av att jämföra sig med. Så för att undvika att känna oss sämst nedvärderar vi andra. Två eller fler människor når ett slags konsensus där man verifierar att en tredje människas egenskaper inom ett område är sämre än samma egenskaper hos de som samtalar, och mår på det viset lite bättre.

Dessutom finns det inget som är så bra för att bryta en obekväm tystnad som att diskutera någon annans brister. För i tystnad finns alltid risken för reflektion, och reflektion har en tendens att ge oss insikt om oss själva. Och vi själva, det rena avskalade hos en individ, är sällan särskilt smickrande.

Insikten är inte min, utan kommer från animen NHK ni youkoso (Välkommen till NHK) men känns så banalt enkel och trovärdig att det nästan känns överflödigt för mig att ens redovisa den.

Och ja, jag snackar också skit om andra.

För jag mår bra av det.

Att gå balansgång

Det har blivit svårt att blogga på sistone, eftersom det enda jag kommer på att skriva om är sådant som jag egentligen inte vill skriva om eftersom det blir för personligt. För det är en sak att skriva små fragment av känslor som att det är mysigt att promenera när det regnar, men en helt annan att börja nysta och djuphavsdyka och använda bloggmediet som en offentlig plats för reflektioner.
Risken är överhängande att bloggen då blir den första plats man offentliggör något, och att man istället för att prata med de som betyder något säger det till någon slags allmänhet. Vilket i sin tur innebär att man signalerar till de som betyder något att de inte betyder lika mycket som genomsnittsmänniskan.
Och det vore lögn och förbannad dikt.

I vilket fall så blev jag under gårdagen en aning mer insiktsfull, och det kändes fruktansvärt skönt.
Jag tror nämligen att jag just fått förklarat för mig själv varför människor (inklusive mig själv, jag är inte över människa) så gärna pratar skit om andra människor.
Men vad det beror på tänker jag inte berätta om förrän nästa gång, så att jag har något att skriva om då också.

Något viktigare

Idag har jag skrivit någonting som är viktigare.
Och då behöver man inte blogga.
Om jag berättar vad det var så skulle jag aldrig göra om det.
Så jag låter bli.
Men jag skrev något som var viktigare.
Och då behöver man inte blogga.
Men nu gjorde jag visst det ändå.


PS. Det fanns en andra halva av årets första inlägg. Men det blev också hemligt. Med risk för att den bloggen skall bli meningslös.

Nytt år, nya takter

Trots att nya år inte betyder någonting utöver att en påhittad siffra förändras till en annan siffra så betyder det något. Det blir ett tillfälle att avsluta saker, och att starta saker. Saker som blir sviter och obrutna rader av ansträngningar, som är små i början men blir stora när de hamnar i en hög, vid slutet. Och det är då man kan känna sig lite stolt. I framtiden.

Sak jag avslutat.
Det var visserligen inte riktigt på pricken vid det nya året, men i anslutning till det. Mitt tidigare så karakteristiska långa hår har fått falla för frisörsaxens rytmiska destruktivitet och omvandlat mitt utseende, och därmed också mig. För håret hade blivit en symbol. En symbol för saker jag haft svårt att släppa, tankar och händelser som vandrat om och runt och kring och vägrat släppa taget. Saker som jag vägrat släppa taget om. Det är en aning för personligt för en offentlig plats som denna, men principen är värd att berätta om. För det är inte bara i fiktionen som det finns symbolik. Och även om separationsångesten var svår det första dygnet så kom jag igenom det, med hjälp av först Sandra och sen Lisa. Och nu trivs jag. För jag är nyare.


(PS. Inlägget är sent för att jag hade datorfri dag igår. Men tankarna tänktes igår. Och det är tankarna som räknas)

Dagsrapport

Jag har gjort ett antal tämligen små förändringar i mitt liv den allra senaste tiden. Dels införandet av den datorfria dagen, dels återupptagandet av bloggen efter en nog ändå ganska kort tids frånvaro för sjukdom och allmän pseudodeppighet och dels... nä det är nog inte mycket mer än så, om man inte räknar grundandet Växjö goklubb som i Internettid mätt är på gränsen till uråldrig.

Dock har det lett till saker, en efter annan, speciellt de senaste dagarna. Vet förstås inte om det har med slumpen att göra, men det känns på något sätt som en liten, liten, början till en riktningsförändring. Mot något. Något okänt som kanske inte är så passivt. Men jag vet inte.

Idag har jag hursomhelst:
Stigit upp
Haft gruppmöte med förhållandevis medgörlig webbdesign
Skrivit ut en magisteruppsats
Varit på föreläsning
Gått till simhallen
Simmat en kilometer (fortfarande fruktansvärt stolt, fruktansvärt trött, fruktansvärt förvånad över hur lite min kropp egentligen klarar och fruktansvärt road av att det kostade 65 spänn att få simma lite. På min tid kostade det minsann inte mer än en tia.)
Gått hem från simhallen (i motvind)
Varit på goklubben
Ordnat en liten plan för morgondagen

Vilket bör jämföras med en vanlig dag när jag egentligen bara uppfyller punkt ett på ovanstående lista.

Undrar vad som händer imorgon?

Dagens blogglåt är ”Manhattan ~Utsukushisa~” av Ootake Kaoruko från soundtracket till animen Bartender. Är betuttad i det soundtracket.

Julstämning

Jag skall hitta den.

Vem vill hjälpa mig att leta?

Christmas Champagne

Att bryta sig loss

Igår var min första självvalt datorfria dag. Jag använde visserligen en dator, eftersom det var ett gruppmöte och vi arbetar med webbdesign, men jag använde inte min dator.

Detta låter kanske inte särskilt spektakulärt, men efter en hel del funderande, reflekterande och framför allt begrundande har någon form av insikt infunnit sig. Datorn suger upp mitt liv.

För visst gör jag saker med datorn, vissa till och med vettiga. Jag pratar med folk, jag söker information, jag spelar spel, men varje gång jag sätter mig där och stirrar in i monitorn så blir jag mer och mer medveten om allt jag inte gör under tiden.

Jag skriver inte.
Jag ritar inte.
Jag läser inte.
Jag lever inte.

Det är en obehaglig insikt, och jag skulle nog helst vara utan den, men samtidigt så är det något bra. För det kan leda till förändring. Så igår var min första datorfria måndag, vilket enligt bästa förmåga kommer att upprepas varje måndag. Och vad hände?

Jag lyssnade på radio - Hej domstol, vilket jag skulle gjort ändå, men via datorradio istället för klockradio. Att få mottagning i mitt betongrätblock till lägenhet krävde en aning kreativitet.

Jag ritade en bild under tiden – Den var rätt ful, men ändå, jag har ju aldrig kunnat rita.

Jag stirrade in i väggen – Under den första halvtimmen. Mest förlamad över att ingenting surrade i bakgrunden och att jag inte kunde komma på något värdigt att sysselsätta mig med.

Jag lyssnade på en cd – Alltså ingen mp3-fil.

Jag läste om Chomsky – Och gillade det.

Jag kände mig lite, lite fri – Och gillade det.

Det låter kanske inte som så mycket, men det var faktiskt mer vettigt än den övriga veckan sammanlagd. Därmed inte sagt att det någonsin kommer bli mer än en dag i veckan. En sjundedel av livet.

Är det här vår tids största drogmissbruk?
Är det här vårt folks opium?


Dagens blogglåt är Sparrow Flies av Woven Hand. Av anledningar som går att läsa i kommentarerna till förra bloggen.

Transparens

När jag var liten så hade alla koll på allt. Mina föräldrar var felfria gudsgestalter som formade mitt liv enligt perfekta mönster där ingenting fanns att vända sig emot, för jag visste. De hade koll. De visste.

Likaså lärare, företagsledare, arkitekter, statsministrar, och presidenter.

Alla hade koll.

Men allteftersom jag växte upp och inkorporerades i olika delar av samhället så stod det klarare och klarare. Ingen har koll. För även om jag själv är precis lika osäker och velig som jag var då, när jag var liten, så är inte världen längre någon säker trygg förebild att tryggt luta sig tillbaka och somna mot, osvikligt förvissad om att den vet vad den gör. Istället har världen medan jag vuxit upp anpassat sig. Och blivit som jag.

Ingen har koll.

En närande misstanke, född i betraktelser. Jag arbetar och upptäcker att företaget inte har någon koll. Jag studerar och upptäcker att universitet inte har någon koll. Jag pratar med mina föräldrar och inser att de inte har någon koll. Precis som jag.

Statsministrar och presidenter och institutioner och andra saker jag inte varit en del av uppträder som om de har koll, men jag misstänker, starkare och starkare, att det enda de har är retorik. De kan framstå. De kan välja ord. Men egentligen vet de inte. De tvekar och chansar. Precis om jag.

Och visst, all kunskap är i brist på bättre kunskap, men tänk om.

Tänk om det är så att all kunskap är i brist på bra kunskap.

På ett sätt så hoppas jag att jag har fabulöst oerhört fel.
På ett sätt så hoppas jag att jag har omvälvande otroligt rätt.
För då är jag inte ensam.


I en orelaterad historia så är från och med imorgon måndagar min datorfria dag. Ett experiment jag kanske kommer att berätta mer om. Så det kanske inte blir någon blogg imorgon. Som om jag hade ett schema.

Anledningen

Ibland när jag sitter ensam så slår det mig. Vad fyller allt egentligen för funktion? Vad är meningen med vardag på vardag, som inte ens är vardag eftersom det inte finns någon helg i studentens ständiga töcken av sisådärledighet?

Varför är just jag så egendomligt dålig på att ge syfte och styrsel åt mitt liv?

Det är i sådana ögonblick av onödiga tankar som jag kan bli mer än vanligt glad över små videoklipp som det som följer nedan. Något Daniel grävt upp på den fräsiga interwebben och som kan vara bland den mest intensiva upplevelse i filmskapande någon någonsin åstadkommit. Som om man tagit fyra arbetslag galna japaner (för det är bara japaner, och turkar, och möjligen italienare, som kan åstadkomma sådana här mästerverk), givit dem två månader att komma på så många olika teman som möjligt för långfilmer, samlat dem på en plats och låtit dem berätta samtliga idéer och sedan, när hela deras samlade fantasi blottlagts, slå fast att ja. Vi tänker göra alla. På två minuter och fyrtio sekunder.



Under ovanstående klipp betas bland annat följande teman, som var för sig skulle kunna bli minst en egen trilogi, av.
En helt enastående stilig Spindelmannen
Samurajer
En cyborg
En rymdprinsessa
En japan klädd som Clintan i Leones dollartrilogi
Ett helakustiskt automatvapen
Kampsport
Fartfylld bilaction
En jätte
Ett rymdskepp
En transformer
Et fader-/sondrama
Ett sorgligt (tror jag) slut

Filmkonst blir inte vackrare än såhär.

Dagens blogglåt gör idag bejublad comeback med Rachels Song från Vangelis soundtrack till Bladerunner.

Att hamna bakom

Ibland händer det saker. Ibland händer det väldigt många saker samtidigt. Saker som vältrar sig in över ens överskådliga smått förvissnade blomsteräng till liv likt en lavin av skit och dålig tajming. Men skit är ju också gödsel. Så se upp för mutantblommor framöver.

Det började med att jag bestämde mig för att installera om operativsystemet i min dator, vilket i sig inte brukar bereda något oöverstigligt hinder, och speciellt inte den här gången, eftersom Patrick hjälpte mig med säkerhetskopieringen (och en hel del annat) vilket gjorde resan betydligt mycket mindre svår än den kunde ha blivit.

Men att installera om en dator från grunden är något som aldrig är utan sitt pris. Det är ungefär som att se sin lägenhet, totalt förfallen och nedlusad med skräp, lort och allsköns otyg, och bestämma sig för att nej, det här går inte att städa. Varefter man räddar det allra viktigaste ut i korridoren utanför, apterar lägenheten med Nobels favorituppfinning och jämnar fanskapet med marken.

Sen bygger man upp lägenheten igen. Från grunden. Håller fortfarande på med den biten, allt eftersom.

Sen har jag varit sjuk också. Jag är nästan aldrig sjuk, så jag har inte ens Alvedon hemma. Dock när jag någon form av inbillning som går ut på att varje gång man tar ett piller så förlänger man sjuktiden med så lång tid som pillret verkar, eftersom kroppen inte febrar då och därför inte bekämpar bakterierna och/eller virusen. Därför försöker jag i så stor utsträckning som möjligt att ligga där och febersvettas och ungefär precis orka se på anime. Kanske är det någon slags psykologisk placeboeffekt, men jag blev åtminstone frisk på två dagar!

Nu är det sent. Men jag har lite fler saker att berätta, så jag kanske kommer tillbaka. Trots att jag missade mitt månadsjubileum.

För sent för mänskligheten

Bloggen är sen idag. Inte för att det finns någon deadline egentligen, men ett inlägg om dagen insinuerar liksom att något skall plinga till och publiceras innan påhittet vi kallar tid bestämmer sig för att det är ett nytt datum.

(Går)dagen till ära tänkte jag vara ytterst metatextuell och bygga bloggen endast på länkar till andra bloggar. Dels för att det är sent och dels för att det egentligen inte finns så mycket mer att säga än vad länkarna förmedlar.

För att följa del två i det rafflande 3d-pusseläventyret rekommenderas Sandras blogg. Komplett med bilder och allt.

För dagens bloggtema rekommenderas följande inlägg från bloggen Idiot Toys. Det är ta mig fan ute med mänskligheten på allvar. Å andra sidan. Om den här brudgummen lyckades så vore det väl själva fan om inte jag också skulle kunna få till det där med monogami. Även om jag inte råkar ha en inbyggd elvisp.

Hm. Undrar just om robotföretaget gör tjejmodeller?

Dagens blogglåt är "Southern Belles in London Sings" av The Faint. Ezarchivefunktionen är temporärt uppskjuten på grund av bristande intresse. På det här viset märker jag definitivt om någon saknar den.

Ett tyngre maskineri

Idag är jag hos Sandra igen. Och det pusslas igen. Taj Mahal. Andra fredagskvällen i rad mister jag därmed alla chanser till brallislägrande.

Men vad jag inser såhär när bloggandet sker på en annan dator är vilken stor apparat jag byggt upp kring mitt eget bloggande. En apparat som blir svårare och svårare att utföra någon annanstans än i den egna lägenheten med den egna datorn. Följande steg genomgår en normal blogg innan publicering.

1. Ämnesskapande. Åtminstone oftast.

2. Textförfattande. Ofta snabbt och utan för många omformuleringar. Det blir kanske sådär bra ibland, men börjar jag lägga mer tid på författandet av varje individuell text kan det börja gå ut över kvantiteten. Och då skulle kanske bristen på kvalitet lysa igenom.

3. Korrekturläsning. En gång. Kanske.

4. Hyperlänkning. Här raffineras texten en aning med hjälp av att göra ord till länkar. Ofta länkar jag sparat i dokument sedan innan, vilket stundtals ger besvär vid arbete på andra datorer än min egen.

5. Dagens blogglåt. Här laddas låten för dagen upp på Ez-Archive, storleken ändras för snabbare och mer bandbreddsskonande nedladdningar och länk skapas. Även detta är en aning problematiskt utan tillgång till den egna musiksamlingen.

6. Bildletande. Försök att finna en bild som speglar innehållet eller känslan i texten. Oftast med hjälp av Googles bildverktyg. Ibland försvinner bildletandet, då det redan finns en video invävd i texten. För en video och en bild tillsammans säger minst tiotusen ord, och ingen orkar läsa så mycket.

Det kanske inte låter så fasligt, men som ni märker så saknar den här bloggen en del av stegen. Undrar om det hade märkts? Själv minns jag tillbaka till en enklare tid, när bloggandet var mer ett skjutande från höften utan att först tillverka revolvern från grunden. En tid då träden var grönare, fiskbestånden var större och då tomten fortfarande fanns. Oktober 2006.

Dagens blogglåt finns inte. Istället pågick ett från tv4 på vhs inspelat (dvs. piratkopierat) Strindbergdrama med Persbrandt och Flinck tills alldeles nyligen. Fredag kväll som sagt!

Exploaterandet av nonsens

Dagens blogg fick sin upprinnelse i en länk från Sandra. Men innan vi kommer till hennes länk: Historik.

Någon gång i våras fick jag en länk från min vän Daniel. Klippet var oerhört enkelt och föreställde en animerad flicka (närmare bestämt Orihime från den tämligen mediokra animen Bleach) som i ena handen roterade vad som liknade en purjolök. Till detta korta klipp repeterades ett fragment av någon form av finsk polka (idag vet jag tack vare Wikipedia att det var Ievan Polka av Loituma) om och om igen och vi, eller kanske mest jag, fascinerades, hypnotiserades, av simpelheten och försökte pressa mitt psyke till de yttersta odefinierbara gränserna av nonsenstolerans genom att ha klippet igång så länge som möjligt. Du kan se klippet här om du inte redan har. Låt det gärna sjunka in under någon minut.

Sådana här dagsländeklipp är inte ovanliga, vare sig de föreställer en Harrison Ford som i oändlighet levererar onelinern ”Get off my plane” från Air Force One, två ungdomar som fäktas med sina penisar, en dansande Batman eller en från den här listan och jag fäste därför inte speciellt mycket vikt vid den.

Snabbspolning (cool mental effekt va?)

Idag fick jag som sagt en länk av Sandra, vilket via ett antal snabba informationssökningar värdiga en snart färdigutbildad bibliotekarie mynnade ut i vad jag nog bara kan beskriva som skräckblandad fasa. Länken var en blek men välment kopia där flickan bytts ut mot storbystade Kasumi från Dead or Alive, men sedan eskalerade det snabbt.

För uppenbarligen har Jamba, en av norra halvklotets största smältdeglar för försäljning av meningslösa mobiltillbehör till överpris, snappat upp klippet och i sann kommersiell andra kört klippet genom det filter som säger att allt bli häftigare om det
a. Får ett trumkomp
b. Är i 3d
c. Har minst en festlig dans
Resultatet: The Dolly Song. (den länken gjorde ont)

Egentligen är det ju meningslöst att bli speciellt upprörd över detta, och egentligen så är jag inte heller speciellt upprörd, utan snarare häpen. Just för att klippet från början var så nonsensartat och simpelt. Det bevisar också en tes:

Oavsett hur meningslöst något är kommer det att exploateras, förutsatt att det finns ett intresse.


Dagens blogglåt är Video Kid av The Birthday Massacre. För jag tänker inte inkludera finsk polka i mina Hewohits! Dessutom vore höjden av ironi att bli stämd för brott mot immaterialrätten av Jamba.

Dagens anime var de avslutande fyra avsnitten av Akagi. Ron!

Vill också efter korrekturläsning klargöra att jag inte lägger någon form av skuld på allas vår Sandra. Som allra högst är hon ett offer för krafter långt större än någon av oss.

En annan intressant iakttagelse är att Loituma blivit väldigt mycket kändare sedan klippet med den snurrande löken blivit populärt. Väldigt mystiskt med tanke på att skaparen till klippet förmodligen publicerat låten utan tillstånd. Jag trodde nämligen att piratkopiering skadade musiker istället för att öka skivförsäljningen och skapa gratis marknadsföring. Eller hur var det nu?

Marängmage

Eftersom jag uppfört mig på ett exemplariskt vis under ett par dagar anser jag mig ha erövrat rätten att använda mig av ännu ett videoklipp i bloggen. Den här gången ett så underbart själaskrumpnande videoklipp från japansk tv (var annars) där en narrator skildrar en liten kattfamiljs öden och äventyr. Blev helt förvånad när jag upptäckte att jag förstod på gränsen till hälften av allt som sades, men det är ganska bebisaktig japanska ("mamma jag vill också med!") så det kanske inte är så konstigt.

Jag funderar ibland över vilka vägar och omvägar en länk tar innan den når just min dator. Just den här har någon uppenbarligen lagt ut på Youtube, vilket sedan snappats upp av söta djurbloggen http://mfrost.typepad.com/cute_overload, vilket i sin tur länkats av en användare på Helgon.net varpå jag snubblade över den och nu länkar den vidare. Och det är absolut kortaste vägen. Vem vet vilka spännande äventyr den varit på!? VA!?

Imorgon skall jag upp mänskligt tidigt, dvs. vara i en föreläsningssal redan 08:15. Människor och deras samhällssystem är sjuka i huvudet. Det måste finnas något land som fattat att det inte ger något att börja allt så tidigt. Det blir bara krokigt (under "M" allra längst ned) då.


Dagens blogglåt är ”The Theme of Kirameki” från Chitchana Yukitsukai Sugar (Sugar den lilla snöälvan) för att hålla söthetsnivån konsekvent.

Imorgon: Salt.

Textuella svårigheter

Idag är första dagen när det på förhand känns lite motigt att få ihop en blogg. Jag har ämnen så det räcker för ett tag framöver, men ingen av dem tycks matcha min sinnesstämning riktigt, och då känns det inte rätt att skriva om dem. För den här bloggen har kommit att handla mycket om känslor. Inga seriösa förstås, för visar jag sådan svaghet skulle mina försök till cyniskt eterdrypande humor bli lidande och det blir ingen glad av.

Men just i sådana här fall är det skönt att ha en samling soundtracks liggande, för att ladda mig med något som om man kisar med ögonen och tittar genom ett par lager gladpack skulle kunna misstas för entusiasm. Och just nu råkade det vara just vad jag behövde! (I en grammatiskt inte helt orelaterad not gillar jag att börja meningar med ”men, ”för” och ”och”. Det och kursiveringar. Och parenteser).

Låten som just fick fart på mig var introlåten till Hataraki Man. Något så oansenligt som en anime om en kvinna, Hiroko, som jobbar som skribent på en tidning, men som just för att den inte innehåller en vampyr, en exorcist, eller en kampsportsfanatiker lyckas kännas så förfriskande annorlunda. Visserligen har huvudpersonen den avundsvärda förmågan att gå in i ”shigoto moudo” (Working mode) då hon kan nå totalt fokus på jobbet och arbeta tre gånger så fort, men det är hennes enda ”superkraft”!

Hiroko är enormt tävlingsinriktad och springer alltid nedför rulltrappan till tunnelbanan för att hinna med trots att tågen går var femte minut, vilket gör henne till min totala motsats eftersom jag hellre låtsas som om jag inte ens skall med bussen när jag ser den komma körande då jag har en bit kvar till hållplatsen. Detta bottnar i sin tur i någon bisarr uppfattning i att alla på (och runt omkring) bussen kommer att skratta åt mig om jag springer.

Jag kanske borde börja springa mer till saker som ren terapi.


Dagens blogglåt är givetvis låten som inspirerade till den. ”Hataraku Otoko” av Puffy.
Hewohits vol.1 utgår därmed sorgligt nog ur sortimentet över blogglåtar. Hör av dig om du missade den!

Dagens anime var avsnitt två av Fist of the North Star från 1987, i ett försök att tillgodogöra mig större delar av någon slags förmodad animekanon.